Nunnans bön?

Vid en bemärkelsedag fick min käraste anhöriga bl.a. en filosofisk betraktelse eller snarare bön som present.

Bönen angavs vara en anonym bön från 1600-talet i tolkning av Gertrud Zetterholm. Denna källangivelse var den enda som hittades i samband med sökning av ursprung etc.

Däremot hittades ett antal varianter eller möjligen bearbetningar och då utan källangivelser. Dessa bearbetningar förekom f.a. i olika  terapeutiska sammanhang.

Här förmedlas den av mig funna äldsta varianten samt en bearbetning, som jag avser att använda i ett sammanhang där bearbetning , kanske, kan ses som befogad.

 

Nunnans bön:

Gud.
Du vet bättre än jag själv att jag åldras. Hindra mig från att bli pratsjuk och rädda mig från vanföreställningen att jag måste yttra mig om allting och vid alla tillfällen.
Befria mig från lusten att blanda mig i alla människors angelägenheter. Bevara mig från mångordighet – giv mig vingar att snabbt nå fram till det väsentliga.
Skänk mig nåden att med takt och tålamod lyssna till andras bekymmer. Men försegla mina läppar om mina egna krämpor. De blir fler och fler och min lust att tala om dem blir starkare allteftersom åren går. Skänk mig den underbara insikten att det någon gång kan vara möjligt att jag har fel. Gör mig lagom saktmodig, jag vill inte bli ett helgon – sådana kan vara påfrestande att umgås med – men en sur gammal kvinna är djävulens mästerverk.
Gör mig hjälpsam men inte beskäftig, omtänksam men inte despotisk. När man har en så enorm livsvisdom som jag har tycker man det är skada att den inte kommer alla till godo – men Du vet, o Herre, att jag gärna vill ha några vänner kvar till slutet.
Amen

Anonym bön från 1600-talet i tolkning av Gertrud Zetterholm

————————-

 

Bön:

Herre, Du hela världens trefalt store byggmästare
Du vet bättre än jag själv att jag åldras. Hindra mig från att bli pratsjuk och rädda mig från vanföreställningen att jag måste yttra mig om allting och vid alla tillfällen.
Befria mig från lusten att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter. Bevara mig från mångordighet – giv mig vingar att snabbt nå fram till det väsentliga.
Gör mig tankfull, men inte dyster.
Skänk mig nåden att med takt och tålamod lyssna till andras bekymmer. Men försegla mina läppar om mina egna krämpor. De blir fler och fler och min lust att tala om dem blir starkare allteftersom åren går.
Skänk mig den underbara insikten att det någon gång kan vara möjligt att jag har fel. Gör mig lagom saktmodig, jag vill inte bli ett helgon – sådana kan vara påfrestande att umgås med – och en sur gammal åldring är kronan på djävulens verk.
Gör mig hjälpsam men inte beskäftig, omtänksam men inte despotisk. När man har en så enorm livsvisdom som jag har tycker man det är skada att den inte kommer alla till godo – men Du vet, o Herre, att med sådan insikt kan man göra sig själv odräglig, och jag vill gärna ha några vänner kvar till slutet.
Amen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *